Anna

Vet inte rikigt hur jag ska skriva nu. Men jag vet hur det är att vara så ledsen så man vill dö... jag vet verkligen hur det är.  Även fst det hur mycket folk omkring en som helst så känner man sig som ensammast i världen.  Och det hjälper inte att höra att det kommer gå över och att man kommer över det, för just för stunden så känns det verkligen inte som att man ska göra det, hur många som än säger det. Jag kommer ihåg hur jag tacklades med det.. och det sättet var inte det bästa, och jag har min familj och vänner att tacka för att jag klarade mig ut det. Utan dom vet jag inte hur jag hade vatt idag. Du var en av dom som hjälpte mig absolut mest.
Jag kommer ihåg hur jag satt uppe på mitt rum och grät från det att jag kom hem från skolan, till det att jag somnade. Och pappa eller mamma kom upp och ville ge mig något att äta, det kunde vara något jättelitet och jag vägrade.. Och när någon ville prata med mig skrek jag och slänge igen och låste min dörr. Nu fattar jag inte hur jag kunde hålla på som jag gjorde, jag måste varit en rikigt pain.

Jag vet att det går att komma över någon, men det tar en fruktansvärt tid. Det är läskigt hur man kan låta någon påverka sig själv på det sättet, att man lever för någon annan. Men man kan gråta hur länge som helst, efter ett tag inser man att det inte hjälper, mer än för stunden. Man kan inte göra mer än att bara vara, låta det gå över av sig självt, för det finns inget man kan göra för  att "påskynda".

Egentligen vet jag inte varför jag skriver det här.. men jag avskyr att se någon såhär ledsen, det gör ont i mig.
Mest kanske för att jag vet hur det känns.. och för att det gör bara att jag minns det så fruktansvärt väl.

Men jag ska försöka göra mitt bästa för att peppa.. även fast jag antaligen inte kan säga något som gör det bättre :/
<3



When you know you gonna drown
Try to stay alive